Hej på er! Nu är det dags för läsarna delar med sig igen, har haft ett litet uppehåll med det, Men nu är jag tillbaka med det igen, Och denna vecka så är det min fina vän @Icaibloggen som delar med sig, Jag ber er som vanligt att inte skriva kommentar om ni inte läst inlägget, samt vill jag inte ha reklam kommentarer på detta inlägg!! ❤Och vill bara säga till dig Angi att du är så otroligt stark, och en så underbar vän du har gått igenom mycket, men kämpar på dagligen!! <3 Kärlek till dig!!
"Hej alla Sandras läsare!
Jag fick tillfälle att få dela med mig av en händelse i livet, så vill jag verkligen lyfta en väldigt personlig händelse, som fortfarande följer mig i livet.
Jag är ett mellanbarn, jag har en 4 år äldre syster och en 4 år yngre syster. Jag har också en lillebror, men som tyvärr gick bort bara några dagar gammal.
Sedan jag var ca 2 år började det gå utför för mig. Jag började få utbrott, jag minns ju såklart inte detta, men det fortsatte. Jag slogs, slog mig själv med mera. Men jag tänker berätta mer hur det var när jag själv börja minnas mina utbrott, det kan bli lite rörigt då jag inte vet ålder och det kan bli lite blandat.
Mina utbrott kom ofta på kvällarna innan jag skulle sova om inte min stora syster tillät mig sova hos henne tex, så hade jag utbrott tills det blev att jag fick sova hos henne, men vissa gånger så var det så pass enorma utbrott, så att pappa fick köra hem mig till min farmor och farfar och sova där. Där fick jag nämligen inga utbrott.
Jag fick också utbrott på morgonen innan skolan, för att jag inte ville dit, var ganska mobbad av vissa elever och vissa lärare.
Tänkte förklara hur ett utbrott kunde se ut, så att ni förstår att det inte är "trotts".
Jag vet själv inte hur eller varför dem starta, utan dem bara kom, massa gråt skrik och hot. Jag kunde gå till attack mot mina syskon och slå på dem, sparka min mamma på benen. När jag inte skada dem, så skadade jag mig själv. Många gånger sprang jag genom köket och slog huvudet i kylskåpet, jag kunde sitta och slå mig själv i huvudet och dra mig själv i håret. Som ni kanske förstår, mådde jag själv inte bra i detta. Så jag fick testa att gå hos en barnpsykolog, men det hjälpte inte.
Jag fick till och med testa att bo, tror det var 14 dagar hos min farmor och farfar och där var jag lugn. Jag tror det är för att jag hade väldig respekt för min farfar, sen också att jag stod och står farmor närmst i mitt liv. Jag vet inte varför det blivit så.
Men så fort jag flyttade hem igen, så började det igen, trots mediciner. Sen kom det en dag när jag gick i 9:onde klass. Jag hade hemkunskap, om jag minns det rätt så hade jag haft ett utbrott kvällen innan (jag hade inte dagligen men ofta). Jag stod och bara stirrade så min lärare kom fram till mig och frågade om något var fel och orden bara kom ur mig utan att jag hann tänka "jag vill ta livet av mig, jag orkar inte mer". Som tur var så tog hon det på allvar och tillkallade min lärarförståndare och sen fick jag snabbt komma in till skolsystern. Hon ringde mamma och bad henne ringa till BUP och sen ringde hon själv dit. Jag fick tid väldigt snabbt och medicin mot depression och ångest.
Försvann utbrotten? Nej, men jag hade ju blivit sjuk av dem så något blev bättre iaf. Jag har i vuxen ålder utbrott, dock har jag en helt annan medicin för det nu, som jag tackar min läkare för. Ingen läkare har velat ge mig denna, men till slut fick jag den och nu får jag bara utbrott någon gång ibland. Vilket gör mitt liv lättare. Jag fick liksom inte utredning förrän jag var vuxen. Så kan ju säga till er som kanske känner igen er, sök hjälp i tid om ni kan, inte ska någon människa få uppleva detta.
Jag har mått så dåligt i så många år av hur jag betett mig och gjort människor illa rent psykiskt. Min sambo har fått höra ett och annat. Det är inte rätt. Men det ingen annan kan se är hur dåligt jag mår på insidan, för jag kan inte hjälpa detta. Men personen som verkligen räddat mig är min farmor, hon har alltid visat mig att jag och hon är starka ihop. Min älskade farmor
Bjuder på en bild från när jag var liten, min lilla syster i farmors knä och min älskade farmor som håller om mig.
Vill ni följa min resa genom psykisk ohälsa så kan ni följa min blogg: http://nouw.com/icaibloggen
